Sätta fötterna på jorden igen.

Sidan 216:

"Plötsligt kastar sig Jenna om halsen på den mormor som packar ner saker i lådor, den mormor som ligger och sliter på golvet."

Ibland känner vi oss ensama med sina tunga upplevelse . Glömmer om att våra släktningar,kära kan känna samma.Vi uppförar sig själviska när drunknar i sina känslor. Vi tänker inte på att någon behöver en hjälp och ett stöd av oss. Iag kommer ihåg ett visdomsuttryck: Om du känner sig dåligt, då hjälp till någon som känner sig sämre, sedan det blir bättre för dig!Enkelt?..Så stackars Enna tycker synd om sig eftersom har mist sin mamma. Men hennes mormor och morfar har mist sin dotter. Det är stor sorg för dem. I den här momenten blir Enna seende. Plötsligt kommer förståelse att hon inte ensam med sin sorg, att hon är inte en som fick slåget från öden. Efteråt gråter Enna och ber om ursäkt för allt...
Tårar rengör hennes själ,uttryckar åt hennes känslor. Det rinner ut en förnärmelse,en irritation, en själsmärta. Sedan börjar Enna delta i mormors bekymmer...


Sidan 222:

"Flickan ska gömma lappen under stjärnan, klättra ner från himlen och sätta fötterna på jorden igen."

Här uppstår en fråg: Hur atervänder man sig till livet efter ett uthärdande sorg? Om har man mist närmaste släktning, älskling?
Ett svar: Kärlek. Det kärleken till livet återstår, till livet som det finns. Enna väljer livet här: kontrasta livet med olika ansikten, med svårigheten och glädjen, med tårrar och skrattet. Hon väljer att vara lycklig.Det innebär att titta och att se livskönhet omkring sig: sjungande fåglar, lysande sjärnor,bladverksus....