Kapitel 10. Sidan 80.
"Det mer än sextio år sedan, men mina smultron lever i dag."
För sextio år sedan hade haft Astrid en ricktig kärlek. Kärleken var stark men kort.Hon hade förlorat sin kärlek, men det stannade en levande påminnelse-smultron.Ett klarröd bär med doften av lyckan,ungdom,uppriktiga känslor.Då var hon hoppfull och livfull.
Ögonblicklig döden hennes älskling hade stoppat rörelse av hennes liv,det var skärvor som återstod.Färgerna av världen blev ur bläkta.
Under sextio år bevarade och vårdade Astrid för en smultrons glänta på sin trägård. Smultrons gläntan återlemnade henne till förgången tid,till det taget där sinnen var skärpta, färgerna var klara...
Sidan 100. Kapitel 14.
Jag satt vid bröllopsbordet hela kvällen men hörde ingenting av talen, smakade inte på maten. Tiden hade upphört att existera. När min man reste sig efter middagen och sträckte ut handen samtidigt som han nickade mot dansgolvet tyckte jag det var så befängt att jag brast i skratt.
Ett bröllop är en uppmärksammad händelse som har i sin grund kärlek och lycka.
Stackars Astrid! Sådan bröllopet drömmade hon om!?! Skulle hon gifta sig med en man som hon känner avsky till? Varför är ödet så orättvisa ibland till oskuldiga människor? Att vara ett offer-vem vill ha sådan rollen? Vem vill leva med skenheliga personer kring om sig? Det vill ingen...
Astrid accepterar inte den verkligheten. Hon anser sig död. Jag undrar varför hon försökade inte kämpa mot hårda verkligheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar