I onsdags hade jag varit på Kulturens hus.Min ögonblick fastnade för en tavla av Antti Haase "Portrait of Elli".När jag närmare mig till den då kvinnors gestalt hade återupplivit och kvinna började beretta.Den här kvinnan hade en våldsamt tvungen huvuds pose.Av hennes berettelse fick jag veta att denna kvinna som heter Elli Närhi hade drabbats av obotlig sjukdom Dystonia.Sjukdomen leder till att mäniska lider av våldsama och smärtsama muskel krampar i olika muskel gruppar som man kan inte kontrollera.När jag uppfattade vilket liv hon, då kännde jag medlidande och respekt till mäniska som fortsetter kämpa på.Ellis sjukdom är synlig.Det kan inte döljas.Elli kan stanna hemma med sin sjukdom,dra bort i skam eller hon kan go ut med detta för att tala,skrika och skratta åt det.Hon hade väljat go ut och ta plats i offentligheten.Det är viktig för henne att bli acceptera och acceptera.
1 kommentar:
du beskriver väl din upplevelse av Ellis porträtt. Tänk att konst kan skapa empati och förståelse för en sjukdom! Intressant hur du skriver att hon genom sin konst tar plats i offentligheten för att bli accepterad för sin sjukdom.
Skicka en kommentar