Det var på den gamla goda tiden då jag var ett litet barn och vi hade inget krig i mitt hemland.
Mitt hemland är ett litet land i Centralasien. Det är ett bergigt land med sina vita toppar högt över 7000m, djupa dalar, strida floder och gyllene öknar. Mitt hemland är ett klansamhälle, man kan ju inte säga att det är en nation med ett nationellt medvetande. Mitt hemland är ett mångnationellt land. Där bor många olika nationaliteter. Där alla har sitt speciella språk, sin kultur, sin dialekt även i mat, kläder, musikinstrument, bemötande, tillvägagångssätt, livsbehov, levnadsförhållande, och i levnadsöde.
Min hemstad ligger i norra delarna av mitt hemland som historiskt och riktigt namn är KHURASAN, som betyder solens land eller östers land.
Jag minns det var vår och överallt var fullt av växande gräs i Slätter, berg och det fanns många vackra backar. Tidigt på morgon väckte mina föräldrar mig för att det var dags att ta ut djuren från hemmet för att ta dem till berget som hade fin grönska för djuren där dem kunde äta och bli mätta. Min önskan var alltid att börja skolan igen som jag gått i några år men jag hade inget val på grund av brist på allting i hemmet, pengar och mat därför kunde jag inte fortsätta gå i skolan.
Jag minns att Solen sken ute och överallt var glada färger i mitt hemland. Den vackra solen som täckte över bergen och backen då min mamma ropade: ” Kom min älskling, allt är klart i ryggsäcken snart ska du i väg med djuren!”
Jag tog på mig ryggsäcken och gick med djuren ut till de vackraste bergen som var inte så lång från hemmet.
Efter 1 timme var jag i toppen på berget och det var en fantastisk utsikt över bergen. Från toppen kunde jag se hela byn och alla människor som gick. Jag brukade alltid ta med mig min flöjt och jag kunde spela och sjunga.
På eftermiddagen kom svarta moln med orkan och regn bakom bergen. Från berget kunde jag också se hela byn och plötsligt började alla människor springa då flera flygplan kom över byn. Jag undrade vad som hade hänt och blev mycket orolig. Jag skyndade mig att hämta djuren och vi gick fort tillbaka innan åskan, regnet och molnen kom, jag lämnade djuren till deras ägare. Sedan gick jag mot byn och såg flera personer och frågade dem vad som hade hänt och ingen svarade. Alla människor hade tårar i ögonen och kunde inte säga vad det var. Många människor var utan skor och sprang mot sjukhuset. Ett flygplan hade kraschat i en annan by och från min by så var det många som var piloter och som hade varit med i flygplanskraschen i grannbyn och därför sprang folk till sjukhuset för att se sina släktingar. De var så chockade så dem sprang utan skor till sjukhuset och samtidigt kom svarta moln och mycket regn över oss. Jag minns att hela byn blev alldeles mörk fast vi hade lampor på gatan. Jag sprang också till sjukhuset. Flera människor hade så ont, med fruktansvärda brännskador, flera människokroppar var helt sönderbrända och en del människor gick inte att rädda. Det var så fruktansvärt att se. Det var 40-50 personer som hade varit med i flygplanet. En del människor gick inte att identifiera. Jag gick hem och jag kunde inte äta kött på flera månader. Sedan började ett inbördeskrig mellan talibanerna och vår regering.
Jag var så rädd och jag önskade att jag kunde komma till ett annat land, jag var så rädd, jag ville inte höra mera krig och se flera människor dö. Jag har alltid saknat att kunna läsa och skriva men det gick inte gå i skolan i mitt hemland då inbördeskriget började. Sedan, äntligen, fick vi flytta vi till ett grannland och jag och en av mina bröder fick arbeta och bo i en stuga. Sedan efter 2 år kom mina föräldrar till oss i grannlandet och vi flyttade till Sverige. Först åkte vi via Tyskland och samma dag fick vi åka med ett annat flygplan från Tyskland till Stockholm, sedan kom vi till Luleå. Invandrarservice hade ordnat en lägenhet till oss.
Efteråt kom flera hemska drömmar, minnen från mitt hemland men nu har jag bott i Luleå 11 år och jag minns inte mer, jag drömmer inte om att människor dör, ser inte, hör inte människor fara illa och jag mår mycket bättre nu.
Jag träffade sedan en svensk kvinna och vi fick 2 vackra barn tillsammans. Vi bodde tillsammans i 7 år, sedan separerade vi för att vi inte längre var kära i varandra.
Jag hade ingen egen bostad och bodde hos min mamma och pappa i deras lägenhet fast i ett förråd och sociala myndigheten ville inte hjälpa mig att få en egen bostad. Då träffade jag en svensk tjej på Komvux som heter Linda, där jag studerade svenska och där vi båda studerade till undersköterska. Linda sa till mig att vi skulle gå till NSD och att vi skulle berätta min historia. Jag var så ledsen eftersom jag har 2 barn med min före detta svenska kvinna och sociala myndigheten brydde sig inte om jag var tvungen att träffa mina barn utomhus i minusgrader. Jag fick inte hjälp av sociala myndigheten att kunna få en egen lägenhet eftersom jag inte hade ett fast arbete, för att jag hade endast försörjningsstöd av den sociala myndigheten. Den svenska reportern på tidningen tog mitt telefonnummer och sa att han skulle granska detta hur det verkligen låg till i saken, om det var så som sociala myndigheten hade sagt att dem inte hade några lägenheter att hjälpa utsatta människor med. Sedan ringde den svenska reportern och frågade mig om han fick skriva om mig och mina två barn i tidningen och det fick han. Två nyhetstidningar och en kvinna från Tv4 kom och gjorde reportage med mig och min två barn. Vi blev så glada och lyckliga. Sedan hörde helt plötsligt sociala myndigheten av sig, då fanns det tydligen lägenheter och till slut fick jag en egen lägenhet i Luleå. Mina två barn blev så lyckliga att få kunna leka och få vara hos sin pappa inomhus och för att dem inte behövde stå ute och frysa när vi träffades och hela min familj blev så jätteglada för att jag fick en egen lägenhet.
Nu studerar jag på Komvux och jag har gift mig med en kvinna från mitt hemland, och vi har fått en jättevacker flicka tillsammans som heter Sofia. Min fru studerar tillsammans med mig på Komvux nu och hon lär sig svenska, mina två pojkar med min före detta svenska sambo träffar jag ofta och livet är bara bra. Detta är min livshistoria som jag ville att ni skulle få ta del av och jag önskar verkligen från mitt hjärta att alla människor ska få ha ett bra liv.
Navid Farhadi.
