Minne och ensamhet.

Kapitel 4 sidan 40.

"Att minnas henne skulle ha inneburit ett medgivande av att hon övergav mig. Och det tror jag inte att jag skulle ha orkat med."(Veronika)

""Jag tror inte att jag skulle ha orkat leva utan mina minnen, sa Astrid."

Här ser vi hur båda kvinnorna hanterar sina minnen. Veronika vill inte minnas negativa händelser som är sammanhängande med hennes mor.

Hon tror att det är lättare att leva vidare utan mörka tag och tunga känslor.

När hon driver ut sina sorgliga tankar, då följer efter ett tag dagar som var lyckliga. Veronika vill inte göra sig själv ont med minnen. Medan hon lyssnar på vad Astrid säger, ändras hennes åsikt. Astrid förvarar noga sina lyckliga stunder, trots att hon förlorade sin mor för länge sedan. Hon upplever igen och igen vissa händelser.

Jag märker att en del människor brukar komma ihåg goda händelser som hade hänt under deras liv och andra kommer ihåg oftast vissa dåliga upplevelser.

Jag tror att vårt minne antingen kan vara vår vän eller vår fiende.

Kapitel 5 sidan 41.

"Jag skall bygga den med ett högt torn som heter ensamhet."

Varför dömer flera sig till ensamhet? Vilka skäl tvingar dem att vara ensamma? Jag tänker att Astrid fick mycket besvikelser i början av sitt liv. Så där började hon bygga ett högt torn. Sorgliga upplevelser samlades ihop och torn växte upp...

Hon hade ingen som kunde dela hennes lidanden. Även närmaste släktningar tillfogade skador i själen. Allt detta ledde henne till medveten ensamhet. Att vara ensam - det gör varken ont eller ger glädje. Det instängda livet utan smaker gör henne skyddad...