Våldtäkterna är bara början på Myrans helvete. Hon stöter på en oförstående läkare som vill sy hennes sargade underliv utan bedövning. Killarna säger till sina vänner att Myran visst var med på det hela och att det till och med var hon som var den drivande parten! Vart hon än går stöter hon på någon som vet vad som har hänt, vet vad hon är och Myran kan inte förstå hur hon skall klara sig igenom det här. Och kanske var det hennes eget fel? Hon var ju trots allt fruktansvärt full och hon hade ju en ganska kort klänning på sig…
Jag anser att mammornas beteende har stor betydelse över hur flickorna agerar och reagerar. Det verkar inte som att flickorna har särskilt nära förhållanden till sina mammor, att de liksom inte kan prata med varandra om allt vad dem känner utan håller det mesta inom sig. Myran berättar mer om vad hon känner för hennes bästa kompis Cilla. Om jag hade varit tjej och råkat ut för en sådan här fruktansvärd händelse hade jag velat kunna prata med min mamma och mina närmaste vänner direkt och känna att de bryr sig om mig och att de finns där för att stötta mig. Då hade det säkert varit lättare att genomgå och klara av hela processen. Jag hade velat bli tröstad och hela tiden höra att det var gärningsmännens fel och absolut inte mitt, att det inte spelade någon roll vilka kläder jag hade på mig eller i vilket tillstånd jag var. Jag hade velat känna mig stöttad från alla håll och kanter så att jag hade orkat fortsätta mitt liv och försöka lämna hela händelsen bakom mig. Men det är klart att en sådan här sak inte skulle gå att glömma, jag tror att alla tjejer och kvinnor som någon blivit våldtagna fortfarande är rädda för att det ska hända igen och att de har ett sår i både hjärta och hjärna som aldrig kommer att försvinna. Tyvärr så kan vissa minnen aldrig suddas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar